<- föregående | index | följande -> - Fyll i ditt donationskort!

Läkemedlen mot avstötning öppnade en ny tidsålder

Det största problemet i utvecklingen av organtransplantationer har varit att hitta en lösning på avstötning, det vill säga rejektion. Människans immunsystem reagerar alltid på främmande celler, t.ex. bakterier och virus. Immunsystemet kan skilja på kroppens egna celler och främmande celler, eftersom varje cells yta är av individens egen vävnadstyp, ungefär som en personbeteckning.

Alla människor har sin egen unika vävnadstyp. Med undantag för identiska tvillingar är alla människors vävnadstyp olika. Då ett organ transplanteras från en människa till en annan upptäcker mottagarens kropp att organet är främmande och aktiverar immunsystemet för att avstöta organet.

Immunsystemets reaktioner försvagas med hjälp av medicinering. På det sättet kan man hålla det transplanterade organet funktionellt i mottagarens kropp.

Då medicineringen försvagar immunsystemet blir mottagaren mottaglig för infektioner. Infektioner är därför en större hälsorisk för människor som har fått transplantationer än för resten av populationen.

Den första lovande avstötningshämmande behandlingen upptäcktes i början av 1960-talet då ett läkemedel som heter azatioprin kombinerades med kortison. Den verkliga vändpunkten för organtransplantationerna kom dock inte förrän i slutet av 1970-talet då ciklosporinet uppfanns. I dag används oftast en så kallad trippelbehandling, en kombination av azatioprin, kortison och ciklosporin, som på ett avgörande sätt har förbättrat transplantationsresultaten. Utvecklingsarbetet för att få fram ännu bättre läkemedelspreparat fortskrider kontinuerligt.

Avstötningsproblemet har bedömts vara så allvarligt att de som arbetar med problemet har belönats med nobelpris. Sir Peter Medawar fick nobelpriset. Han utredde immunologins betydelse i transplantationerna. Hans upptäckter om hur människans immunsystem fungerar ledde till att man kunde utveckla de avstötningshämmande läkemedlen.

I dag används följande läkemedel:
- ciklosporin
- azatioprin
- kortison
- tacrolimus (FK-506)
- mycofenolsyra
- rapamycin

Hela den medicinska vetenskapen följer samma etik

Människan har sedan urminnes tider grubblat över de etiska frågor som berör hälso- och sjukvården. Den västerländska medicinen vilar på en mer än 2000-årig tradition från antiken, och då särskilt på greken Hippokrates som ses som den medicinska vetenskapens fader. Han lade grunderna för det normverk som ännu i dag är i bruk.

Verksamheten kring organtransplantationer har inte någon egen etik - organdonationer och -transplantationer regleras av samma etiska principer och regler som styr all medicinsk forskning och vård. Dessa principer är bland annat:

- ovillkorlig respekt för människovärdet
- individens fysiska och andliga integritet
- att värna om liv och lindra lidande
- rättvisa och jämlikhet samt
- respekt för patientens rätt till självbestämmande.

I dag ifrågasätter ingen längre organtransplantationernas berättigande.

De etiska värdena förverkligas genom en organiserad hälsovård. I Finland faller organtransplantationerna under den offentliga hälsovården. Berättigade till organtransplantation i Finland är medborgare och andra i landet bosatta personer som har fått permanent uppehållstillstånd. Organisationen Scandiatransplant upprätthåller också ett nordiskt register över patienter som behöver organtransplantationer i Finland och de övriga nordiska länderna.

I de europeiska länderna verkar organisationen Eurotransplant. Principen är att varje land i första hand svarar för den egna befolkningens organtransplantationer och att en person kan köa för ett nytt organ i bara ett land.

Huruvida en organtransplantation är nödvändig bedöms i Finland uteslutande på medicinska grunder. Till exempel vilken ort patienten bor på eller hur förmögen han eller hon är påverkar inte bedömningen. Då man väljer ett lämpligt organ att transplantera undersöks bland annat hur väl donatorns och mottagarens blodgrupp och vävnadstyp passar ihop. Andra bedömningsgrunder är till exempel mottagarens ålder, övriga sjukdomar och inställning till vården.

För att ett organ skall kunna avskiljas krävs alltid personens eget eller de anhörigas samtycke. Organet avskiljs med respekt för den dödas kropp och så att den dödas värdighet inte kränks.

I Finland görs endast ett litet antal transplantationer mellan anhöriga. Under det senaste årtiondet har dessa transplantationer stått för bara ungefär fyra procent av det totala antalet. Med en transplantation mellan anhöriga avses att en levande nära släkting till mottagaren donerar organet. Ofta är donatorn en förälder eller ett syskon,. Bara den ena njuren kan avskiljas från en levande donator. I Finland är barn oftast mottagare i transplantationer mellan anhöriga. I många andra länder görs sådana transplantationer även på vuxna. I Norge är hela 50 procent av njurtransplantationerna transplantationer mellan anhöriga.

<- föregående | index | följande ->