<- föregående | index | följande -> - Fyll i ditt donationskort!

Tusentals transplantationer har redan genomförts

I slutet av år 2001 hade transplantationer genomförts enligt följande:

Njure	4 221
Lever	416
Hjärta	309
Lunga	46
Hjärt-lunga	27
Hornhinnor	3 630

(statistikförda sedan 1980, utförda inom HUCS)

Hornhinnetransplantationerna inleddes på 1940-talet. Den första njurtransplantationen i Finland genomfördes år 1964. År 1982 började man genomföra levertransplantationer i Finland och år 1985 stod hjärtat i tur. Hjärt-lungor började man transplantera år 1988, ett par år innan man gav sig på lungtransplantationer. Transplantationerna blev vanligare då begreppet hjärndöd accepterades och då den avstötningshämmande medicineringen utvecklades.

Till och med utgången av år 2000 hade man genomfört sammanlagt 219 transplantationer på barn yngre än 16 år. Av dessa var 129 njurtransplantationer - nästan hälften av dem var transplantationer mellan anhöriga. 58 barn har fått en ny lever och 32 har genomgått en hjärttransplantation.

Även mycket små barn ges organtransplantat. I dag gör man också organtransplantationer på mycket gamla människor, om transplantationen kan förbättra deras livskvalitet eller ge extra livstid för äldre vars hälsa i övrigt ännu är god.

Resultaten av organtransplantationer i Finland håller hög internationell standard.

Härnäst skall vi granska transplantationen av enskilda organ. De organ som transplanteras i Finland är alltså njure, lever, hjärta, lungor och hjärt-lungor samt hornhinnor.

Benmärg transplanteras också. Benmärgstransplantationerna inleddes i vårt land i slutet av 1960-talet. Benmärgstransplantationer används för att behandla leukemi och andra svåra blodsjukdomar. Benmärg transplanteras från en levande donator. I anslutning till Finlands Röda Kors blodtjänst grundades år 1992 ett register över benmärgsdonatorer där villiga donatorer kan anmäla sig. I transplantationerna används anhörigdonatorer om möjligt. Om ingen lämplig anhörig finns, kan man använda en donator ur registret. Registrets kontor ger mera information på telefonnumret (09) 580 1389 eller lyr@veripalvelu.fi.

Runt om i världen forskar man särskilt i transplantation av bukspottskörtelns ö-celler. Sedan början av 1990-talet har Finland för forskningsändamål levererat bukspottskörtlar till ett sameuropeiskt centrum i Bryssel. Dessa bukspottskörtlar har tagits till vara i samband med avskiljning av andra organ. Man har även gjort försök med tunntarmstransplantationer.

Njure

Den första lyckade njurtransplantationen utfördes år 1954 i Boston i USA. Donatorn och mottagaren var identiska tvillingar så något avstötningsproblem förekom inte. I Finland genomfördes den första njurtransplantationen redan år 1964, det vill säga 10 år efter operationen i Boston.

I de första lyckade njurtransplantationerna var alltså donatorn en levande, frisk nära släkting till mottagaren, oftast en av föräldrarna eller ett syskon. I dag kommer organet i 96 procent av transplantationerna på vuxna från en hjärndöd organdonator.

Den finländare som har levt längst med hjälp av en transplanterad njure fick sitt transplantat redan år 1968, alltså för mer än 30 år sedan. Senare gjordes transplantationen på nytt och patienten mår i dag bra.

För njursjukdomar finns det en alternativ vårdmetod, dialys, vars kostnader är mycket höga. Hemodialysbehandling kräver att patienten tre gånger i veckan, flera timmar i taget genomgår behandling på ett sjukhus eller vid någon annan vårdenhet. En annan vårdform är så kallad påsdialys (CAPD), som patienten själv dagligen genomför hemma. Båda vårdformerna begränsar patientens liv kraftigt och gör patienten beroende av tillgång till vården. Det är till exempel svårt eller omöjligt att arbeta normalt. Resor och semestrar kräver normalarrangemang, om de alls är möjliga.

Dialysbehandlingen erbjuder dock en möjlighet att vänta på ett organ som lämpar sig för transplantation, vilket inte är möjligt när det gäller de andra organen.

Njursvikt är i allmänhet en följd av någon annan sjukdom. Av de som i Finland genomgår en njurtransplantation lider till exempel en onormalt stor andel, 25 procent, av diabetes. Siffran växer hela tiden.

Överlevnadsprognosen för en njurtransplantation är i Finland av internationell toppklass. Efter tre år fungerar 90 procent av transplantaten. Om transplantatet slutar fungera återgår patienten till dialysvård och kan igen ställas i kö för en ny transplantation.

Lever

Den första levertransplantationen i Finland och i hela Norden utfördes år 1982. Den äldsta transplanterade levern i Finland har fungerat i sin nya livsmiljö sedan år 1984.

Levern år det största av våra inre organ och är ovillkorligen nödvändig för våra livsfunktioner. Leverns funktioner är så komplicerade att den inte kan ersättas med konstgjord apparatur. Genom levern löper flera viktiga blodkärl som i samband med en transplantation måste kapas och sedan på nytt förenas med det nya organet. En levertransplantation är en mycket krävande operation, en av de mest krävande som utförs på människor - om inte den mest krävande.

Av levertransplantationerna på vuxna har 70 procent gjorts på kroniskt, det vill säga långvarigt, sjuka patienter. 20 procent av fallen gäller plötslig svikt i leverfunktionerna och 10 procent är förnyade transplantationer.

Kroniska leversjukdomar slutar nästan alltid i cirros. Cirros innebär att leverns cellvävnad ärras varvid leverfunktionerna småningom upphör. Matsmältningen förhindras, hormonbalansen störs och levern förmår inte rena blodomloppet från skadliga ämnen. Levercirros kombineras ofta med alkoholmissbruk, men alkoholen är endast orsak till en liten del av alla leverskador. Vi känner i dag till en stor mängd sjukdomar som med tiden leder till att leverfunktionerna försämras.

Leverfunktionerna kan plötsligt brista till exempel på grund av en inflammation förorsakad av ett okänt virus, eller som en följd av medicin- eller svampförgiftning. En tidigare frisk människa råkar inom loppet av några veckor, ibland på bara några dagar, i ett livshotande tillstånd.

Vid en levertransplantation är de första månaderna avgörande för hur den nya levern fungerar. Det nya organet hotas framförallt av infektioner. Efter en tid stabiliseras situationen och förblir därefter god. Enligt överlevnadsprognosen är 80 procent fortfarande vid liv efter fem år. Det är ett klart bättre resultat än vad den europeiska statistiken visar.

Hjärta

Den första hjärttransplantationen var en stor mediahändelse i världen. Den utfördes av Christian Barnard i Sydafrika år 1967. Patienten var en 54-årig man. Han levde i 18 dagar efter transplantationen och dog sedan i lunginflammation.

Grunden för hjärttransplantationerna skapades av professor Norman E. Shumway som redan länge hade forskat kring organtransplantationer vid Stanford-universitetet i USA. Han anses vara den verkliga pionjären inom hjärttransplantationerna.

Under år 1968 utfördes på olika håll i världen sammanlagt 102 hjärttransplantationer. Resultaten var inte goda: mer än 60 procent av patienterna dog inom ett år efter operationen. Under de följande åren koncentrerade man sig på att lösa problemen kring organtransplantationer. Särskilt ville man samla erfarenhet om diagnos och behandling av avstötning.

Den första hjärttransplantationen i Finland utfördes år 1985. Finlands äldsta fungerande transplanterade hjärta firade 10-årsdag på hösten 1996. Årligen utförs 20 - 30 hjärttransplantationer i Finland.

För hjärttransplantation godkänns patienter som lider av svår hjärtsvikt och som inte längre kan hjälpas genom andra vårdformer eller medicinering. Sådana situationer kan uppstå på grund av degeneration av hjärtmuskeln, kranskärlssjukdomar, hjärtmuskelinflammation eller medfött hjärtfel.

Det transplanterade hjärtat kan redan några minuter efter transplantationen sköta patientens blodcirkulation. En av de största förändringarna är att det nya hjärtat inte kan känna någon smärta, eftersom nervkopplingarna har brutits. Hjärtat reagerar även med en viss fördröjning på påfrestning och återhämtar sig långsammare.

Den mest kritiska perioden i samband med en hjärttransplantation infaller genast efter operationen. Om patienten med sitt nya hjärta överlever det första året efter operationen är chanserna goda även i fortsättningen. Enligt den finländska överlevnadsprognosen är mer än 70 procent av patienterna vid liv efter 10 år.

Lunga och hjärt-lunga

Den första lungtransplantationen genomfördes i USA år 1963, med dåligt resultat. Det räckte ett tjugotal år innan verksamheten kom igång på allvar. År 1983 gjordes flera lyckade lungtransplantationer i Toronto i Kanada. Några år tidigare hade man redan lyckats med en hjärt-lungtransplantation vid Stanford-universitetet i USA.

Även i Finland blev ordningsföljden den samma: år 1988 utfördes den första hjärt-lungtransplantationen, det vill säga blocktransplantationen. Den första lungtransplantationen genomfördes år 1990.

Lungtransplantationen har visat sig vara svårare än en hjärttransplantation eller en hjärt-lungtransplantation, trots att operationen enligt experterna inte är särskilt komplicerad. Problemen kring lungtransplantationen har att göra med eftervården. Lungan är känslig för avstötning, särskilt för kronisk avstötning. Kronisk avstötning är fortfarande i dag svårare att diagnostisera och behandla än akut avstötning.

Lungorna är även känsliga för infektioner. De står i direkt kontakt med luften utanför och utsätts därför lätt för bakterier, svamp och virus. En transplanterad lunga saknar hostreflexen eftersom lungans nervsystem har kapats och inte växer ut på nytt. En person med en transplanterad lunga måste därför aktivt se till att andningsvägarna hålls friska.

Lungtransplantationer utförs på patienter som lider av allvarliga lungsjukdomar som inte längre kan behandlas med andra metoder. Sådana sjukdomar är lungfibros och lungemfysem. Lungsjukdomar som förorsakas av hjärtfel behandlas i allmänhet genom hjärt-lungtransplantation.

Överlevnadsstatistiken för hjärt-lungtransplantationer och särskilt för lungtransplantationer är sämre än för andra transplantationer. Delvis är statistiken missvisande eftersom antalet transplantationer av denna typ än så länge är så litet. Då syns förändringar i enskilda fall radikalt i statistiken. Statistiken täcker också en mycket kort tidsperiod.

I båda transplantationstyperna är de första månaderna mycket besvärliga: en knapp tredjedel av patienterna förloras under denna tid. Sedan stabiliseras läget småningom på cirka 60 procent för hjärt-lungornas del. För lungtransplantationernas del är 55 procent av patienterna vid liv efter ett års tid.

Hornhinnor

Synskador som beror på att ögats hornhinna grumlas kan behandlas genom hornhinnetransplantationer. Den första lyckade hornhinnetransplantationen på en människa utfördes av ögonläkaren Eduard Konrad Zirm i Österrike så tidigt som år 1905. Patienten hade förlorat synen på båda ögonen genom en olycka med stänkande lut. Hornhinnetransplantationen återställde patientens syn och den nya hornhinnan hölls klar och ogrumlad till patientens död.

I Finland genomfördes den första hornhinnetransplantationen på 1940-talet av professorn i ögonpatologi Mauno Vannas. Från USA förde han även med sig tanken på en ögonbank och år 1956 grundades Ögon- och vävnadsbankstiftelsen och Ögonbanken i Helsingfors, år 1967 den i Uleåborg.

I början hanterade ögonbanken färska transplantat. Hornhinnan bibehåller sin funktionsduglighet i 36 timmar efter döden, vilket i sig underlättar ögonbankens verksamhet. I dag kan hornhinnor förvaras i vävnadsodlingsvätska och användas ännu 2 - 3 veckor efter avskiljningen.

De vanligaste orsakerna till hornhinnetransplantationer är hornhinnegrumling förorsakad av någon ögonsjukdom, efterverkningar av kemiska ögonskador och olika slags degeneration i hornhinnan. I Finland har sammanlagt cirka 3300 hornhinnetransplantationer utförts. Årligen görs cirka 150.

Hornhinnetransplantationer lyckas i allmänhet väl och största delen av patienterna återfår sin syn. Liksom vid andra transplantationer är avstötningsreaktionen ett centralt problem. Den förebyggs med kortison och vid behov med ciklosporin.

Barn

Organ som transplanteras till barn borde fungera i 50 - 60 år. Transplantationer på barn påverkas också av det faktum att barnens kropp ännu utvecklas.

Organtransplantationerna på barn koncentrerades år 1986 till HUCS Barn- och ungdomssjukhus, där den första njurtransplantationen genomfördes år 1987 på en flicka som då var 2 år gammal. Samma år utfördes den första levertransplantationen. Operationen lyckades väl och patienten är i dag en yngling som lever ett normalt liv. Den första hjärttransplantationen utfördes år 1991.

Till och med utgången av år 1996 hade sammanlagt 145 organtransplantationer utförts på barn under 16 år.

Njure

Svåra medfödda njursjukdomar leder till njurtransplantationer. En del av sjukdomarna hör till det finländska sjukdomsarvet. Därför satsar man i Finland särskilt mycket på att utveckla njurtransplantationerna på 1 - 3 -åringar. De finländska barn som behöver njurtransplantationer är i genomsnitt yngre än i resten av världen. Prognosen för barn yngre än 5 år är internationellt sett betydligt sämre än för äldre barn, men i Finland är resultaten lika goda i båda åldersgrupperna.

Fortfarande är det någondera föräldern som står som donator i ungefär hälften av njurtransplantationerna på barn. Ett barn kan få en vuxens njure då barnet väger cirka tio kilogram.

Lever

Levertransplantationer behövs för att korrigera ämnesomsättningssjukdomar i levern, leverinflammationer och medfödd avsaknad av gallgångar.

Då levertransplantationer utförs på små barn använder man en lämpligt stor bit av levern från en hjärndöd donator. Då barnet växer, växer även levern.

Hjärta

Orsaker till hjärttransplantationer är hjärtmuskelsjukdomar eller medfödda strukturfel i hjärtat. Vid en hjärttransplantation måste donatorn vara av ungefär samma storlek som mottagaren. För barn äldre än 10 år kan man i allmänhet använda en vuxen donator, vilket gör det enklare att hitta lämpliga organ.

Hornhinna

Även hornhinnetransplantationer kan vid behov utföras på barn. I USA har man till och med genomfört en transplantation på en två veckor gammal baby.

Barn återhämtar sig i regel väl efter organtransplantationer. Skolbarn kan återgå till skolarbetet ungefär en månad efter hemkomsten. Barn i dagvårdsålder kan återvända till dagis efter ungefär ett halvt år. I praktiken är alla aktiviteter typiska för barnets ålder tillåtna. Motion och idrott uppmuntras särskilt. Efter transplantationen klarar sig barn lika väl som vuxna.

Avsikten med organtransplantationer på barn är att garantera en så normal uppväxt och utveckling som möjligt. Med dagens medicineringsmöjligheter kan detta mål även nås.

Hos barn som har genomgått en njurtransplantation fungerar det nya organet hos 80 procent efter fem års tid. Av de barn som har genomgått en levertransplantation lever i dag nästan 80 procent. Av dem som har fått ett nytt hjärta lever 83 procent. Barnen lever ett mycket normalt liv.

<- föregående | index | följande ->