<- föregående | index | följande -> - Fyll i ditt donationskort!

Organtransplantationerna kostar - men det är ännu dyrare att låta bli

Målet med en organtransplantation är att mottagaren skall kunna återgå till ett normalt liv, och det sker också för många. Patienterna fortsätter sina studier och återupptar sina intressen, och många bildar familj.

För patienter med lever-, hjärt- och lungsjukdomar finns inga alternativ, patienterna dör om de inte får ett nytt organ. För patienter med njursjukdomar är dialysbehandling ett alternativ, men behandlingen är dyrare än en transplantation.

Följande priser kan man räkna med för en organtransplantation (i mitten av 1990-talet):

Njure	21 000 €
Lever	95 000 €
Hjärta	47 000 €
Lunga	68 000 €
Hornhinna	4 200 €

Priserna består av kostnaderna för själva transplantationen och för den omedelbara vården. Många patienter har varit sjuka länge och deras sjukdomar kan i slutskedet kräva dyr behandling, som inte längre behövs efter en transplantation.

Om man granskar de här priserna kan man konstatera att till exempel kostnaderna för en levertransplantation stiger på grund av det stora antalet olika yrkesgrupper som behövs vid operationen. Lever, hjärta och lungor måste transporteras snabbt för att inte förstöras. I ett land med långa avstånd innebär det ofta flygtransport. Även för sjukhuset som sköter donatorn uppstår vissa tilläggskostnader, bland annat för extra personal.

En patient som har genomgått en lever-, hjärt- eller hjärt-lungtransplantation måste i regel tillbringa flera dagar på intensivvårdsavdelning. För att åtgärderna skall lyckas kräver de en omfattande laboratorieuppföljning samt röntgen, endoskopi och andra undersökningar. De avstötningshämmande medicinerna kostar cirka 3500 euro om året. Priset för mediciner under sjukhusvistelsen i samband med själva transplantationen ingår i priserna ovan. Mottagaren måste använda medicineringen till slutet av sitt liv. Samhället betalar medicinerna.

Personer som har fått organtransplantat genomgår regelbundna kontrollundersökningar där man kontrollerar organets kondition och funktioner.

För jämförelsens skull kan man nämna att dialysbehandling kostar ungefär 35 000 euro per år. Ett fungerande transplantat betalar alltså tillbaka kostnaderna för transplantationen på mindre än ett år. På tio års sikt blir inbesparingen cirka en halv miljon euro. Priset för till exempel en hornhinna är litet redan i jämförelse med de ekonomiska kostnader som en synskada förorsakar samhället, för att inte tala om de problem som synskadan förorsakar den berörda personen och hans eller hennes anhöriga.

Målet för åtgärden är alltid människan

Den som mottar ett nytt organ genomgår en stor omvälvning som påverkar livet både fysiskt och psykiskt.

Om den sjukdom som leder till transplantationen har varit långvarig kan patienten vara i dåligt skick och utmattad av behandlingen. Ju bättre patientens grundkondition är, desto bättre klarar han eller hon i allmänhet tiden efter transplantationen, som också den kräver stora krafter.

Särskilt de som måste genomgå en hjärttransplantation kan grubbla över donatorns kön och övriga egenskaper. Ett nytt hjärta förändrar dock inte en människas natur.

Det krävs tid och mental styrka för att anpassa sig till en svår situation. Väntan på ett lämpligt organ och misstanken om att sanden i timglaset håller på att rinna ut kan vara prövande för patienten. Själva transplantationsoperationen kan ge upphov till grubbel, den är ju trots allt en stor åtgärd som tyvärr inte varje gång ger önskat resultat. Patienten kan även reflektera över att extra tiden på det egna livet oundvikligen innebär att ett annat liv slocknar, även om detta sker av helt andra orsaker.

En person som förbereder sig för en transplantation har säkert ångestfyllda och negativa känslor. Endast på det sättet kan sorgearbetet över sjukdomen fortskrida. I sorgearbetet tänker människan på sitt liv och ger utrymme för sorg och andra känslor. Efter det har hon möjlighet att rikta in sig på nytt och erbjuda glädjen och nöjdheten rum.

I dag strävar man efter att fatta beslut om organtransplantation i god tid innan patientens fysiska kondition har försämrats kraftigt. Det gör det enklare att bedöma hur väl patienten psykiskt kan klara operationen, vilka patientens försvarsmekanismer och metoder för behärskning är, och hurdant patientens sociala nätverk är. De mentala förberedelserna går hand i hand med de fysiska.

Närmiljön är ett viktigt säkerhetsnät

Det sociala säkerhetsnätet är särskilt viktigt för den som är svårt sjuk. Det är precis i dylika situationer som man mäter om nätet håller. Det allra närmaste säkerhetsnätet är i allmänhet den egna familjen.

En svår sjukdom är inte bara en prövning för den sjuka utan även för hans eller hennes närmiljö. Familjens interna balans och familjemedlemmarnas roller tvingas till en kraftig anpassning om den sjukas liv ändras radikalt som en följd av organtransplantationen. Familjemedlemmarna reagerar på den förändrade livssituationen var och en på sitt sätt och detta kan leda till nya konflikter i familjen. I allmänhet innebär en transplantation att familjesammanhållningen blir tätare. Men det finns också fall där patienten har blivit ensam.

Servicesystemen skall därför även erbjuda stöd för familjen till svårt sjuka och för dennas övriga närnätverk, alltid då behov för detta visar sig.

Efter operation och konvalescens bör en person som har genomgått en organtransplantation kunna överge sin roll som sjukling. Sjukdomen kan ha gett självkänslan en törn och den sjuka kan ha blivit tvungen att överge sådant som har varit viktigt för honom eller henne själv. Å andra sidan kan det ha blivit möjligt att undandra sig tråkiga förpliktelser, då den övriga familjen har försökt spara den sjukas krafter.

Andra människors stöd och uppmuntran hjälper till - och är i praktiken nödvändiga - under den nya anpassningen. Att dela erfarenheter och hopp med andra människor som har genomgått samma öde är viktigt och stöder rehabiliteringen. Olycksbröder och -systrar att byta erfarenheter med kan patienten hitta i de organisationer vars medlemmar behandlas genom transplantationer.

Det råder ständig brist på organ

Organtransplantationerna är alltså en nödvändig och oundviklig vårdform. Den svåraste flaskhalsen i verksamheten är den ständiga bristen på organ som lämpar sig för transplantation.

Behovet av transplantationer påverkas av befolkningens sjukdomsfrekvens, möjligheterna till andra behandlingar och tillgången på vård. Enligt bedömningar behövs i Finland för transplantationer 250 njurar, 40 - 50 levrar och cirka 30 hjärtan, 15 - 20 hjärt-lungor och ett tjugotal lungor. Dessa mängder skulle förutsätta 25 donatorer för varje miljon invånare, det vill säga 125 donatorer per år. Ungefär hälften av donatorerna donerar flera organ.

Under de senaste åren har antalet donatorer varit cirka 100. Det räcker inte för att täcka behovet. Ungefär 350 personer står kontinuerligt i kö för ett nytt organ. Varje år dör människor eftersom man inte i tid hittar ett nytt organ.

Donatorernas medelålder är ungefär 40 år. Cirka 60 procent av dem är män och 40 procent är kvinnor. Organ avskiljs inte från alltför gamla personer, eftersom organen åldras individuellt. Det slutgiltiga beslutet fattas alltid av läkare som bedömer om organen med tanke på deras kondition duger för transplantation. En del sjukdomar, så som blodtryckssjukdomar, diabetes eller cancer samt olika infektioner gör det omöjligt att avskilja organ.

Folkhälsoorganisationerna har sedan år 1975 fört kampanjer för att öka kunskapen om det existerande organtestamentet, numera donationskortet. Målet är att allt fler finländare på detta sätt skall ge sitt medgivande till att deras organ avskiljs efter deras död. Ett undertecknat donationskort är en Gåva till livet - i ordens sanna bemärkelse.

<- föregående | index | följande ->